ALZHEIMERS VALS
en dokumentärfilm
med Bo Lycke av Brita Landoff  


Man är inte dum i huvudet för att man har Alzheimer!
Det är en ohygglig men fascinerande sjukdom, för den blottar lite hur vår fantastiska hjärna fungerar. Förmågorna försvin­ner en efter en, men när nästan allt tycks borta kan personen och personligheten plötsligt glimma fram ur ögonen.

Per och Bo på klippa
***

Vi träffades på ett födelsedagskalas, Bo Lycke och jag, och började prata musik. ”Musiken har en förunderlig kraft”, sade han. ”När jag är ensam hemma sätter jag på högsta volym och blåser genom hjärnan.”  

Ett år tidigare hade min mamma dött i Alzheimer. Hon var gammal när hon drabbades. Bo Lycke var bara 59 när han fick sin diagnos. Han hörde till dem som kallas ”yngre dementa”, med andra ord till dem som står mitt uppe i livet.   

”När jag fick min dom lovade jag mig själv att inte bli deprimerad och att jag fick dricka så mycket jag vill. Och det har jag gjort. Men jag iakttar mig själv hela tiden och jag ser ju hur förmågorna försvinner, som nu det här med kalsongerna och strumporna… Nu märker jag att språket också börjar jävlas med mig!” 

Detta är en dokumentärfilm om, eller rättare sagt med, Bo Lycke och hans fiende och ständige följeslagare, Alzheimer. Då vi började filma var han en kraftfull man, 67 år gammal, f.d. jazzmusiker, f.d. lärare, med barn och barnbarn. Han bodde i ett litet hus på Brännö med sin fru Eva, omgiven av havet och inlemmad i öns nätverk bland goda vänner och musiker. Han hade tur och fruktansvärd otur. 

Våren 2006 hade det gått över åtta år sedan han fick sin diagnos. Han höll just på att spela in en skiva med egna låtar och vi beslutade oss för att börja filma så smått i samband med det och se hur det gick. Med tiden följde jag med Bo i många sammanhang, men valde till slut att koncentrera filmen till vardagen med Eva och närmsta vännerna, framför allt Per Lidén, som också arbetade som ledsagare åt Bo två eftermiddagar i veckan. Bo kånkade runt på mitt kamerastativ och jag hjälpte honom att sätta på sandalerna. Vi filmade på promenader, i köket, över gin och tonic och över gammeldansk, bland CD-skivor, under ständigt letande efter olika saker och vid det tidiga morgondoppet i havet med Eva…
Han öppnade en dörr där vi kan få syn på Alzheimer. 

- ”Du får filma mig till det bittra slutet”, sade Bo.
- ”Nej, jag vill inte önska livet ur dig för att få ihop en spännande story. Jag vill bara filma så länge som du kan berätta för oss.” 

Vi fortsatte filma till och från under två och ett halvt år tills hösten 2008. Då hade sjukdomen gjort vardagen allt svårare och osäkrare, med oro och vredesutbrott. - ”Jag känner att jag har mycket kvar i min hjärna, men jag får inte ut det.” 

För Eva var det en tid av kaos och förtvivlan. - ”Jag vet ju att det är Alzheimer, att det är sjukdomen som gör det, men när du blir sådär arg på mig så går det rakt in i hjärtat.” 

Bo flyttade in på ett äldreboende i Göteborg under hösten och där slutar filmen, inte för att han är slut som människa utan för att han blivit för sårbar.   

Det har gjorts en hel del filmer om Alzheimer, men de utgår alla från människorna runt om den drabbade. Evas hittills elva år med sjukdomen och även vännernas, barns och barnbarns upplevelser vore i sig en historia värd att berättas, men jag hade bestämt mig för att hålla fast vid Bos perspektiv. Här är det han själv som är filmens subjekt, suveräne skildrare och smärtpunkt. 
 
Stockholm mars 2009
Brita Landoff 

Dans på Brännö brygga
 
Bo och Eva
 
 
 
 
   
Tillbaka >>  
----- ©. Brita Landoff , all rights reserved ---